Jag hade nog lite blandade förväntningar av Åres GK inför vårt besök. Hade inte gjort särskilt mycket research innan ska jag erkänna. Å ena sidan såg jag framför mig en ganska karg bana. Å andra sidan hade jag en känsla av att det skulle vara någon slags modern ”Skistar-anpassad” anläggning med det senaste inom golf. Måste säga att inget av det infriades.

Banan ligger strax väster om Åre, precis efter man passerat Duved. Indalsälven flyter förbi banan precis intill. Klubbens lokaler är inte av högsta klass – de är ärligt talat ganska slitna – men fyller sitt syfte. Om man inte är ute efter varmvatten på toaletten vill säga.

Vi betalade och fick bra information om hur banan spelas. Det ligger nämligen hål på båda sidor om vägen som banan ligger vid. Man får korsa vägen några gånger fram och tillbaka för att spela hålen i rätt ordning. Vi fick också veta att en klubblängds lägesförbättring gällde på den kortklippta delen. Kände en viss tveksamhet över banans skick där. Drivingrangen var dock av helt ok snitt – även om man inte fick slå längre än 200 meter. Det skulle dock känts lite trevligt om det funnits ett nät som skydd mellan rangen och hål 1, som går precis Jämte (!).

Just denna vecka spelades banan med början på hål 10, som ligger på ”andra sidan” vägen. När det var dags att slå ut började det småregna lite. De första två hålen (dvs 10-11) kändes ärligt talat lite Pay-and-Play aktiga. Det var ganska smalt, fairway var inget vidare och designen på hålen kanske inte var den roligaste. Men efter denna lite knackiga start började banan visa sitt rätta jag.

Banan skulle jag sortera in i facket ”lätt kuerad park/skogsbana” (enligt mina egna definitioner). Om man bortser från några hål tycker jag att skicket var riktigt fint. Tee, fairway och greener höll en bra klass. Kan tänka mig att säsongen är relativt kort på banan och det är imponerande att man kan hålla en bana i så pass bra skick här i fjällvärlden.

Överlag tycker jag att banan var rolig att spela och varje hål hade sina utmaningar. Det var många ”doglegs” till höger och vänster, vilket jag tycker är kul. Hålen var dessutom ganska lagom långa för oss medelgolfare. Par 3:orna hade ganska behagliga längder där man slapp känna att man behövde damma till med en järnfemma för att nå fram.

Klubben hade ett tydligt vintersport-tema, vilket man nog är ganska ensamma om (jag har i alla fall inte sett en golfbana med ett sådant tema innan). Gamla stavar markerade vattenhinder mm, ledmarkeringar visade vägen till nästa hål och skidspetsar markerade tee.

Ute på banan saknades det toaletter så vitt vi kunde se. Dricksvatten fanns inte heller. Däremot var det tydliga skyltar med banskiss vid både röd och gul tee.

Sammanfattningsvis tycker jag att klubben hamnar i 3,5-poängsklassen. Klubbhusområdet tar inte så många poäng – även om det är lätt att ”ursäkta” detta i ett område som är mest fokuserat på vintersporter av förklarliga skäl. Dock är det imponerande att ha en bana av så pass bra kvalitet på en plats som denna. Banan hade några lågvattenmärken – men som helhet tyckte jag att den var riktigt rolig att spela. Karaktären passade mig perfekt. Sanden i bunkrarna var lite stenig här och där, vilket jag – eller rättare sagt mina klubbor – inte gillar.

Att tänka på

Ta med myggmedel!

Golfamore gäller

Se upp ordentligt vid vägövergångarna – särskilt mellan hål 15 och 16

Min Garmin-klocka visade fel par på några hål. Kanske ombyggda?